När jag och Sara hade vår 25-årsfest gick vi in på en liten salong vid Odenplan och kollade om de kunde styla oss inför ferren. Vi blev så himla nöjda och jag gick dit och klippte mig några gånger efter det.
Jag fortsatte att gå dit men började för ett tag sedan gå hos mammas Hans. Han färgar bra men klipper...eh... mindre bra (jag har läst i Självkänsla Nu! att man inte ska säga att saker är dåliga utan mindre bra) så jag bestämde mig för att vara otrogen och gå tillbaka till min persiska frisör.
Jag har inte varit där på över ett år och öppnar dörren och steppar in...
- Hej gumman. Idag du har jätterakt hår.
- Jo, jag har plattat det, säger jag.
- Du vet du inte ska platta så mycket, det sliter!
Jag sätter mig i stolen.
- Vem har klippt dig?
- Eh, mammas frisör, piper jag fram.
- Jag visa dig här...ser du han inte klippt rakt! Oj, det här jag måste klippa om.
Klipp klipp. Sen är det klart.
- Åh gud vad bra du är, säger jag.
- Det är för du har så vackert hår jag kan göra fint.
- Nej, alltså du vet verkligen hur jag vill ha det!
Och hur många kan säga det om sin frisör? Som dessutom kommer ihåg en fast man inte varit där på ett år. Jag är så bra på att skaffa kompisar!
Sen åkte jag ner till Nadja på stan och åt lurre på Panini. Nu sitter jag på hennes kontor medan hon läser en text om pension och lär mig saker som att åren mellan 1950 och 1970 kallades "rekordåren i svensk ekonomi". Man lär sig nåt varje dag. Jag misstänker dock att Nadja inte tycker att texten är så kul för hon vabryter hela tiden sig själv med att säga saker som att "vi har inget godis eller kakor här idag, det finns maränger om du vill ha" eller "Tems lillesyster MÅSTE fixa in oss på Justin Timberlake".
Nej, nu ska jag snart gå hem och vila lite. Det är hårt att vara ledig. Jag ska köpa en ram till kortet på Love som Sara lagt upp på sin blogg hejhongkong.blogspot.com och sen ska jag på Annas jobbs fredagsöl.
Sug och svälj, trevlig helg! (det tidigare i meningen är wishful thinking)
Jag fortsatte att gå dit men började för ett tag sedan gå hos mammas Hans. Han färgar bra men klipper...eh... mindre bra (jag har läst i Självkänsla Nu! att man inte ska säga att saker är dåliga utan mindre bra) så jag bestämde mig för att vara otrogen och gå tillbaka till min persiska frisör.
Jag har inte varit där på över ett år och öppnar dörren och steppar in...
- Hej gumman. Idag du har jätterakt hår.
- Jo, jag har plattat det, säger jag.
- Du vet du inte ska platta så mycket, det sliter!
Jag sätter mig i stolen.
- Vem har klippt dig?
- Eh, mammas frisör, piper jag fram.
- Jag visa dig här...ser du han inte klippt rakt! Oj, det här jag måste klippa om.
Klipp klipp. Sen är det klart.
- Åh gud vad bra du är, säger jag.
- Det är för du har så vackert hår jag kan göra fint.
- Nej, alltså du vet verkligen hur jag vill ha det!
Och hur många kan säga det om sin frisör? Som dessutom kommer ihåg en fast man inte varit där på ett år. Jag är så bra på att skaffa kompisar!
Sen åkte jag ner till Nadja på stan och åt lurre på Panini. Nu sitter jag på hennes kontor medan hon läser en text om pension och lär mig saker som att åren mellan 1950 och 1970 kallades "rekordåren i svensk ekonomi". Man lär sig nåt varje dag. Jag misstänker dock att Nadja inte tycker att texten är så kul för hon vabryter hela tiden sig själv med att säga saker som att "vi har inget godis eller kakor här idag, det finns maränger om du vill ha" eller "Tems lillesyster MÅSTE fixa in oss på Justin Timberlake".
Nej, nu ska jag snart gå hem och vila lite. Det är hårt att vara ledig. Jag ska köpa en ram till kortet på Love som Sara lagt upp på sin blogg hejhongkong.blogspot.com och sen ska jag på Annas jobbs fredagsöl.
Sug och svälj, trevlig helg! (det tidigare i meningen är wishful thinking)
No comments:
Post a Comment