Igår i Metro handade kolumnen om en mamma som fick ett litet barn som hon "gjorde" till flicka i dagens könssocialisering. När barnet var 5 år sa hon att hon var en han. Mamman lät honom ha killiga kläder men håret skulle vara långt. Barnet sa att om han inte fick vara som han kände sig ville han inte leva. Mamman lät honom "bli en pojke". När pojken är 9 år gammal tittar mamman på ett tv-program om transsexuella och pojken säger; mamma- det där handlar ju om mig. Mamman försöker släta över. Pojken säger att om han inte få leva som han känner vill han inte leva alls. Tänk att vara 9 år gammal och veta att det är fel.
Jag började nästan grina där på tunnelbanan. Tänk att inte känna sig själv som sig själv utan som någon annan. Och att som ett barn veta att man inte vill det här. Känslor och instinkter är verkligen inget vi ska ignorera.
Jag undrar lite om jag är född i rätt liv. För ska det bara vara såhär? Jobbe, sove, äte, jobbe. Jag tycker att det måste finnas NÅT MER. Som det är nu rullar livet förbi i speedwayfart på väg mot pensionen. Är det verkligen bara upp till mig själv att få saker att hända? Kan det vara så att mitt liv ska vara såhär trist av en anledning? LET ME KNOW!
Men vad skulle jag vidta för åtgärder? Jag vet ju ändå inte vad jag vill. Ja förutom att gifta mig till exempel, jag vill också ha en dag som är bara min. Och så vill jag ha mer semester och ja, the list goes on. Men saker som påverkar ens liv- där är jag clueless.
/Clara Sartre
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment